I Sverige äger ungefär 90 000 begravningar rum på ett år.
Under bara några månaders tid har jag varit på tre begravningar. Alla tre har haft en äldre kvinna i huvudrollen och alla har varit med begravningsgudstjänst i kyrkor.
En begravning är naturligtvis en sorglig upplevelse men samtidigt vill man som vän, bekant, släkting eller arbetskamrat inte vara utan det avslut och avsked som en begravning innebär. Det blir en fin stund, trots allt, och det är väl precis det som är meningen.
Den högtidlighet som man får var med om under en begravning är något som man sällan annars upplever i dagens samhälle: en vacker lokal med rymd, vackra blomuppsättningar, mörka kostymer (en del för korta byxor, en del kavajer som stramar över magen), en och annan slips, vacker sång och musik – kanske vald av huvudpersonen själv. Tårar och näsdukar.
Jag har reagerat på att minnesstunden som brukar följa efter den mer högtidliga delen brukar vara ganska uppsluppen. Man hälsar på varandra, bekantar sig med okända och träffar avlägsna släktingar som man inte sett på länge. Samtalen flyter överraskande lätt och humöret brukar stiga i takt med att kaffe och något ätbart hamnar i magen. Spänningar släpper, i alla fall för en stund.
Sedan går man ut i den vanliga världen igen.
Comentarios