Den här veckan har det varit en minnesstund här i Örebro för de nio personer som rycktes bort i den hemska olyckan med ett litet plan på Örebro flygplats. Minnesstunden ägde rum i stadsparken, där rosorna just nu är som allra vackrast.
Jag funderar på om de anhöriga känner gemenskap med varandra. Hoppas verkligen att de kan få tröst av varandra.
Men en sak vet jag säkert – det blir inte mindre sorgligt eller overkligt när det ”bara” är en enda anhörig som går bort. Katastrofen blir lika stor för den som sörjer en person som går bort utan mediabevakning.
Comments